Idag stod jag på gångbanan med full utsikt över himlen, kände vinden slita i mig och alla levande träd omkring mig. Molnen drog åt norr och jag fångade dagens sista ljus. Det var som att jag förstod kraften i wicca. Den goda kraften i magi. Jag lät vinden bära mig och det var en underbar stund.

 

Lugnet har inte riktigt infunnit sig än. Jag går på minerat fält. Men jag är på väg, och med sunt förnuft och regelbundenheter samt mina föräldrars omhändertagande ska jag nog bli människa igen. Jag tycker inte om att vara den jag egentligen är, Janus. Jag vill bara vara jag. Det kanske låter kryptiskt, men jag måste vara tyst om en del saker. De är som att se en gud skrika men inte höra det.

 

Vinden rasar verkligen utanför. Det blåser ner i skorstenen och gör att luckorna till öppenspisen rör sig lite. Sådant mys finns inte på Ålidhem. Jag har plockat in vindspelet och lyktan så att de inte ska gå sönder där ute. Det är härligt med en ljummen vind som slår mot ansiktet när man går ut. Det är inte särskilt kallt men det är väldigt halkigt.

 

Jag saknar min Mary. Ja, det är ju uppenbart. Klart jag saknar henne, men jag behöver vara här ändå. Jag behöver vila bort det onda, något jag hellre gör i Nordmaling än på en bädd på psyket. Alla har inte den förmånen som jag har.

 

Nu kom Maari över. Du vet, Saari och Maari. Hon ska klippa mig och det lär bli ett enda snattrande över en kuppe te.