Jag mår okej. Jag känner mig inte sjuk. Jag känner att min kropp blivit starkare av promenaderna jag börjat ta. Jag trot stenhård på vitamintillskott och omega-3 när jag inte äter fet fisk dagligen. Jag tror på vila och aktivitet i lagom mängd. Jag tror på det mer än mina mediciner.

 

Jag ser mig som en enhet med Mary. Vi får saker att fungera, oavsett mående. Vi har fortfarande framsidan från tidningen inramat, tidningen VK som skrev om oss två för ett år sedan; "När vardagen blir en kamp" och en bild på oss när vi kysser varandra. Det känns lika starkt ett år efter.

 

Jag börjar tänka stort. Jag vill gifta mig. Jag vill resa. Det är svårt att "resa med måtta", eller ha ett stressfritt bröllop. Allt har sin tid helt enkelt. Jag kan vänta nästan hela livet på att få mitt drömbröllop. Jag vet ju med vem det ska vara.

 

Man får och bör drömma, men vi tar det mer dag för dag just nu. Alla dagar har sin framsida och baksida, tyvärr är de ofta ganska jobbiga. Men vad gör man, om man inte krigar vidare? Det är värt det. Det vet jag av erfarenhet.

 

Och de goda stunderna är så otroligt goda.

 

Imorgon ska jag träffa mamma och se Dr Jekyll & Mr Hyde, det ska bli väldigt roligt. Går allt bra så kan vi träffa Rebecca i helgen också. Var dag har sin charm också. Sedan finns det de underbara dagarna då jag inte känner någonting speciellt. Jag brukar förväxla det med dåligt mående, men om jag inte mår som mellanmjölk emellertid så kan jag ju inte känna topparna och dalarna.

 

Fokus just nu är dock att få Mary ur depressionens klor. Det är ingen hemlighet att hon inte mår bra. Jag vill vara hennes stöd, just för att jag tror att jag orkar det.

 

Nu ska jag lägga mig och snusa i Marys nacke i vår Hilding-säng. Läsa några sidor och sova gott. Jag har drömt så konstigt de senaste nätterna, så jag hoppas att jag får normal sömn inatt.

 

Vi tar oss genom dagarna. Nu är det godnatt. Må nästa dag bli bättre än denna.