Boendestödet kommer om en halvtimma. Jag har redan börjat städa, jag har inget bättre för mig för tillfället. Dessutom är det skönt att ha tid att bara luta sig tillbaka och prata. En av mina favoriter kommer, så det blir nog bra.

 

Jag ska jobba mest med struktur och ordning. Soporna har redan burits till soprummet, sängen bäddad och jag ska strax ta golven. Jag är trött och lite stressad, nervös och vimsig. Jag kan fortfarande inte känna att jag är jag, eller om jag bara är en pusselbit som någon satt på fel plats. Egentligen kanske jag sitter i en vit cell, kanske existerar ingenting.

 

Så jag städar. Hugger tag i allt omkring mig. Stryker katternas mjuka pälsar och får respons i form av att de spinner förnöjt. Går promenader med Puffen och känner kylan, följer hans spår medan vi banar väg runt byggnaden där vi bor. Det måste vara sant. Varför känns det då inte så?

 

Jag skrev någonting men raderade det. Jag vill inte att ni ska veta hur fnoskig jag egentligen är.

 

Jag måste börja tro på mig själv.