Jag börjar bli väldigt väldigt trött på att allt är en kamp, och att de som ska finnas till hjälp mot betalning inte lyssnar. Jag anser mig vara hyfsat "mogen" i min sjukdom, även om jag ibland tvekar till benämningen av den så känner jag mig själv. Det vill säga, jag är inte min sjukdom men min sjukdom är ändå integrerad i min person.

 

Så - jag vet vad jag behöver för det mesta, utom när jag tappar greppet om verkligheten.

 

Jag lever också i ett parförhållande med Mary som har sina egna psykosomatiska problem. Idag kom vi fram till en för oss väldigt bra plan för att hon ska återhämta sig, och för att även jag ska få återhämta mig. I eftermiddags fick jag ett samtal från avdelningen som hade en väldigt plottrig lösning på problemen. Jag höll mitt lugn och förklarade svagpunkterna i deras resonemang och styrkorna i att göra som vi planerat på förmiddagen.

 

Självklart hade jag ingen talan i saken. Deras plan var fixerad. De ville bara att jag skulle vara införstådd i den. Vad jag än sa så spelade det ingen roll. Jag gjorde klart för dem att jag inte ville ställa mig bakom deras plan men att jag förstod den. Bra, tyckte de. Det enda de ville var att jag skulle förstå planeringen, att jag misstyckte spelade ingen roll för dem.

 

Jag blir nervös. Jag är själv inte på topp, som jag klagat på mycket så är jag trött. Jag är rädd att jag ska bli "knäpp" (psykotisk) för att jag utsätts för sådan stress. När min andra hälft inte blir gott bemöten så tär det på mig, och när hon inte får hjälp och går hemma och mår dåligt så påverkar det såklart mig negativt. Jag har arbetat hårt på att hålla nere min tid på slutenvården, men de gör det inte enkelt när jag trycks ner som anhörig till en person med bipolär sjukdom. Öppenvården är bristande. Slutenvården vill antagligen väl i sina planeringar, men det blir fel. Och så blir vi inklämda och får blåmärken och sår.

 

Jag måste uppbringa all min styrka nu. Som tur är så fungerar omgivningen för mig på de flesta plan, och patientvårdsnämnden är informerade om situationen. Jag är bara så trött på att jämt strida, kastas fram och tillbaka.

 

Jag älskar Mary genom alla svårigheter. Jag älskar henne bortom ord. När människor ser oss tillsammans så ser de kärlek - det är ingen brist på den. Vår kärlek lyser även på den svartaste himlen och vi har ett bra förhållande. Oavsett mående.

 

Jag vill inte bli så utmattad av att kämpa för hennes rätt till vård så att jag i min tur behöver mer vård. Helt enkelt så är vi på egen hand, men tillsammans. Det är där vi har nyckeln och styrkan, att vi är tillsammans genom svårigheterna. Jag anklagar henne aldrig för att hon mår dåligt, liksom hon inte anklagar mig för min sjukdom. Det är något som drabbat oss och som vi måste leva med. Det vore så mycket bättre om psykiatrin ville hjälpa oss med våra egna idéer om hur vi ska få det bättre, istället väljer det en väg och tvingar oss att gå på slak lina. Visserligen går vi hand i hand vilket gör oss starka, men jag är fullkomligt övertygad om att de måste arbeta med oss och inte bestämma saker som vi ska följa.

 

Jag vet inte om jag gör mig förstådd nu, kanske låter jag lite svävande, men jag vill inte blotta såren för dig. Däremot kan jag berätta om symptomen, och just nu är symptomen psykiatrin. Bristfälliga och ignoranta.

 

Nu är jag så less, trött och rädd att även jag går och blir dålig. Jag får jobba mycket med att hitta lugna stunder. Det är så motsägelsefullt att man måste kämpa för att få lugn!

 

Flyter bort...