Det har varit en ovanligt hård dag. Jag är så trött mentalt, men klädde på mig, sminkade mig och drog iväg på möten i eftermiddag. Jag hade terapi med min psykolog i 1 timma och 40 minuter. Jag tog upp tre huvudämnen och det var tungt. Sedan gick jag upp på fjärde våningen för att prata med min läkare och tänkte att jag i alla fall hade 20 minuter att vila, men han var för en gångs skull tidig och jag kunde gå in i hans kontor direkt.

 

När vi suttit en timma påbörjade jag den långa vägen hem, genom Apoteket. Jag hämtade ut Seroquel och även Solian. Jag har aldrig tagit Solian förut, men den beskrivs som en mildare form av Leponex. Eftersom alla försök till medicinbyte från Seroquel gått åt skogen så tar vi det nu väldigt långsamt med upptrappning och nedtrappning. Tanken är att jag ska ha kvar 400mg Seroquel som stämningsstabiliserande och Solian för att jag inte ska bli knäpp (psykotisk kallar de det).

 

Vi lyfte även ämnet om att minska på min benso. Jag skulle behöva en lättning för att kunna ha bättre tillgång till min kognitiva förmåga, men han sa även att jag kan ha någon form av tankestörningar också. Hur som helst så ska vi börja med neuroleptikan.

 

Jag är hemma och trött. Sådär själsligt trött. Väldigt mycket blev sagt idag men jag fick en komplimang av min läkare innan vi avslutade, och det är för att han tycker att jag är driven. Det är jag, jag vill verkligen ta mig vidare. Jag utnyttjar vården till max nu, på ett helt annat sätt än förut. Jag ser dem som ett verktyg att komma till en plats där jag kan göra drömmarna verkliga.

 

Imorgon tänker jag inte göra något mer avancerat än att handla mat. En god natts sömn och lite lugnare takt gör säkert att jag orkar mer.