Idag har jag i stort sett skött mig själv bara. Som det ska vara, med andra ord. Fått i mig mat, betalat räkningar och jag lyckades ta mig in i duschen. Nu sitter jag i min pyjamas som nyss torktumlats och är varm och skön. Jag har styrt undan allt det dåliga idag och får panik om jag tänker längre än för just ikväll, så därför låter jag bli. Nu är nu, sen är sen.

 

Jag känner mig lite ensam. Mamma jobbar och pappa är på ett styrelsemöte för teaterföreningen i Nordmaling. Funderar på att göra en kopp te och mysa framför TV:n eller i soffan med en bok. Jag har ont som attan i såret efter bölden men det borde gå över också. Precis som dagens ångest gått över i stort sätt. Nu har jag bara den "normala" ångesten som är hanterbar.

 

Jag börjar längta hem och det är ett mycket gott tecken. Jag är så glad att vi kunde lösa det här på detta sättet, att jag åkte till Nordmaling för att vila istället för att läggas in. Det är tystare i mitt huvud, och det är nog allt jag kan säga om det. Som sagt, miljöombyte med klara rutiner, lagom ansvar och hemmalagad mat. Färdigrätter i all ära, men riktig mat är så himla viktigt. En smula jobbigt, men sant.

 

Nu väntar jag hem både mamma och pappa, men ska nog göra den där koppen te nu ändå.