Jag sitter här i en sorts lugn melankoli med Moody Blues som tema. De tillhörde min tonårsdepp, vilket kanske låter konstigt. Andra i min ålder skulle nog undra, "vilka är Moody Blues? Är det ett bluesband?", typ. Men mina föräldrar lyssnar på dem och det är en del av mitt musikarv.

 

Idag har jag som sagt städat med boendestödet och sedan var jag ganska nöjd och åkte till sjukhuset för att hälsa på Mary. Det är väldigt mycket just nu. Jag funderar starkt på att åka till Nordmaling och andas lite friskare luft och få tag i mina rutiner igen.

 

Jag har sagt till boendestödet att jag just nu upplever mina tidiga varningstecken. Jag har skrivit ett mail till min psykolog som jag ska träffa imorgon, så hon vet lite hur det är. Röster, äckliga elaka saker. Om ni bara visste.

 

Efter träffen med min psykolog så ska jag på läkarmöte och försöka få någon som redan bestämt sig att ändra sig. Jag samlar all min kraft nu. Framöver väntar ett möte med boendestödet också. Det är många saker som ska bestämmas. Många möten och mycket som jag egentligen inte orkar med - men man orkar precis så mycket som man måste, det är någonting jag lärt mig.

 

För när jag bara vill sätta mig ner på marken och gråta, gå i tusen bitar, så reser jag mig och fortsätter gå för att jag måste. Det finns inget utrymme för att gå sönder. Och egentligen, så går jag inte sönder så lätt. Jag bara tror det. Jag får bara känslan av att nu är min energi slut, sedan hittar jag en gnista som jag följer och tar mig vidare.

 

Puffen är en underbart korkad varelse. Jag älskar honom. Han har två favoritbollar, en som knappt kan kallas för "boll" längre. Han har tuggat i sig nästan hela, den är som en storvuxen ärta. Jag skulle inte vilja vara utan mina djur, de är så underbara även om de irriterar mig till gränsen av vansinne ibland.

 

Jag borde duscha, borde äta. Så då är det väl det jag ska göra nu...