Jag har suttit och gäspat hos min psykolog underförmiddagen. Det är tungt. Jag är trött och söndrig och behöver en paus. Så i eftermiddag tar jag tåget till Nordmaling. Jag är nervös. Nervös för vad som kommer att sägas på mötet som Mary har idag där jag inte kan närvara, nervös för den närmsta framtiden. Jag är nervös för att jag ska ha glömt att packa någonting, typ mediciner som jag behöver, eller annat. Nervös inför tågresan. Den är kort men jag ska hålla reda på bagage och Puffen. Just nu kan jag knappt hålla reda på mig själv. Jag är i bitar.

 

Men målet är att få lugn. Nervositeten får mig att darra, jag vill bara veta att allt kommer bli okej. Okej är bra. Okej är okej. Det är allt jag behöver.

 

Jag har sett till så att katterna har en bra kattvakt, fyllt på med mat och vatten och rengjort kattlådorna. Puffen tar jag som sagt med mig. Han älskar Nordmaling och sin mormor = min mamma. Han visar sig alltid från sin bästa sida när han är med henne, den lille skiten. Han brukar få springa fritt i skogen och den trötta hunden vi är van vid blir spårlöst försvunnen och ersatt med en stark och uthållig unghund. Det är som magi.

 

Det är bara synd att han käkar upp Svantes mat om man inte håller koll. Och Svante tycker att det är lite obehagligt att ha en såndär slafsig typ i HANS hus. Herregud. Ja, vad skulle vi göra utan våra djur?