Idag har jag varit spontan. Jag har ingen vidare koll över tid och rum, när jag ska ha möten och så vidare. En boendestödjare kom idag vid kl 11 och medan hon diskade så dammsög jag. Jag måste nog dammsuga imorgon också, djuren sprider ut så mycket kattsand och Puffen drar in mycket utifrån.

 

Hon påminde om att det var lunch på boendestödets lokal. Jag hängde på och fick träffa en radda roliga och trevliga människor. Vi åt pizza, men jag tog med mig hälften hem. Jag gillar inte att äta tillsammans med folk.

 

Jag passade på att hämta ut mina mediciner och shoppa ljus och mjölk på ICA. Jag köpte även två braständare - de tar ju slut så fort när man överanvänder levande ljus som jag gör.

 

Väl hemma så satte jag mig och läste. Jag har återfått en viss koncentrationsförmåga. Det plingade på dörren och jag blev lite rädd, men det var självaste Susanne som gjorde en avstickare på sin promenad hem. Vi drack kaffe och pratade i soffan.

 

Jag har fortsatt läsa ikväll. Det är ljus överallt och det doftar kanel i lägenheten. Mitt hjärta rusar, ångesten är min ständiga följeslagare och jag förstår inte varför. Därför har jag gjort det mysigt och pendlat mellan att se på serier eller läsa. Jag har druckit varm choklad men den fastnar i halsen. Någonting står inte rätt till, men jag vet inte vad. Allt är ju lugnt. Djuren är lugna, Puffen är glad och jag lyssnar på Opeths lugnare album Damnation.

 

Jag gör vad jag kan.

 

Imorgon ska jag sortera saker i sovrummet och ta in mattorna igen. Sedan, på kvällen, ska jag träffa en vän som jag inte sett på år och dagar. Det ska bli jättekul!

 

Jag saknar min Mary, naturligtvis. Jag har väl inte direkt svårt att vara ensam, men jag vill vara med henne.

 

Klockan kryper sakta mot kvällsritualerna. Jag har köpt en specialtandborste för att komma åt visdomständerna ordentligt. Jag försöker undvika det oundvikliga - dags att gå till tandläkaren. Tandköttet ömmar och det kommer rött var. Inte så fräscht alls. Eftersom de inte riktigt vuxit upp så kanske jag rent måste opereras, vem vet. Hur som helst gör det ont och det är jobbigt.

 

Jag ser Maria framför mig. Antingen hängd, eller med det stora leendet. Jag föredrar det senare, men kommer inte ifrån det första. Det verkar som att jag inte är den enda som känner så, som ser det framför sig. Men jag minns hela Maria, det goda och det onda. Våra skratt och våra småbråk. Jordgubbar med spraygrädde en vanlig dag vid Ume-älven. Kvällar på kvinnoboendet, korridorssnack på avdelningen. Fester och kalas. En sådan självklar del i mitt liv har ryckts bort. Det är inte rättvist. Jag undrar, fann hon ro i döden? Eller är hon fortfarande en sökare? Jag vill gärna tro att hon fick det lugn hon inte hade i livet. Att hon får allt som inte gavs henne här på jorden.

 

Opeth rullar på i bakgrunden och tankarna sprids för vinden.

 

Det är skönt att ha djuren. De kräver alldeles lagom av min ork och energi. Puffen måste rastas, han och katterna ska alltid ha mat och vatten och mänsklig kontakt. Jag behöver deras kontakt, också. Mischa och Puffen busar och jag blir alldeles varm om hjärtat när Puffen tvättar Mischa så att han blir alldeles blöt. Wilma med sin förstående blick kommer och buffar på mig, kräver min uppmärksamhet.

 

Jag ska återgå till boken nu. Imorgon tar jag hand om allt annat, nu måste jag bara få vara.

 

Byter album från Damnation till My Arms Your Hearse.