Det har varit en minst sagt intensiv dag. Jag vaknade vid 06.30 och slumrade till 09.00 men fick ingen riktig ro. Det har varit mycket skumma drömmar, en hel del mardrömmar. Jag promenerade Puffen och slängde i mig lite kaffe, sedan sprang jag mot bussen.

 

Idag hade jag nämligen fått för mig att jag hade ett läkarmöte med TFo klockan 10.15. Det visade sig att jag egentligen skulle träffa honom 13.15, men det spelade ingen roll eftersom han var hemma och sjuk med hjärtflimmer. Stackarn. (Fast någon kunde ju ha ringt mig och avbokat.)

 

Jag pratade med Ann. Vi pratade lite om psykeveckan och jag sa att ingen representerade personer med självskador och/eller ätstörningar. Vi pratade om triggerfaktorn och att man måste tassa på tå för att inte påverka andra negativt. SHEDO:s forum är hårt modererat vilket jag tycker är jättebra, men det är jättesvårt att formulera sig. Det mesta jag skrivit i det forumet har ändrats av moderatorerna, trots att jag inte tycker att jag triggar någon. Till exempel skrev jag i ett inlägg att jag inte skurit mig på tre år, men fick sedan ett PM om att de ändra "skrurit mig" till "skadat mig" eftersom det kunde trigga. Det tyckte jag var att ta i i överkant, men jag förstår fullständigt. Det är bra att det finns ett sådant forum, men man får sätta en viss munkavel och kan inte diskutera mediciner och fler saker som folk kanske undrar över.

 

Jag pratade om att jag själv skulle vilja sprida kunskap på ett bra sätt, jag sklle gärna vilja göra skillnad, men att det är ett svårt ämne att närma sig. Då sa Ann någonting som fick mig att tänka till för min egen situation - man måste ju kunna umgås i en värld där dessa saker existerar. Som en alkoholist tillslut måste kunna sitta på en middag där någon dricker ett glas vin eller två. Personligen så tror jag att jag kommit till det stadiet, jag kan se ärrade människor och umgås med psykiskt sjuka utan att känna av "smittan". Bra jobbat, Sara!

 

Jag åkt hem och dammsög trots att jag var så själsligt trött, sedan kom mitt hjärta Mary hem. Vi var så trötta, åt en lätt lunch och la oss i sängen. Stackaren har sovit 5 timmar på 2 dygn. Äntligen fick jag känna på hennes hår och mysa ner mig i sängen med henne. Jag har saknat henne så mycket!

 

När jag sovit en stund så kände jag att jag hade lite mer ork. Jag hade bestämt att jag skulle träffa mamma och höra på Rebecca Anseruds föreläsning "Ett bipolärt hjärta". Hon började 15.00 på Kärnhuset och vi satt rätt långt bak. Det var en inspirerande föreläsning, jag känner så väl igen kasten i humöret som hon beskrev och när hon visade en lista på mediciner hon prövat som var milslång så såg jag att jag ätit samtliga utom tre på listan och en hel del som inte stod där. Det är så svårt, det där med mediciner. Det är en enda djungel och varje läkare är frälst i sin egen tro.

 

Mamma var tvungen att gå till tåget, men jag stannade kvar för att prata med Rebecca. Hon kände igen mig, vi har skrivit lite på facebook innan och vi satte oss i en soffa en stund. Vi pratade om föreläsningen och om att självdestruktivitet kan visa sig på olika sätt. Tabletter för henne och vassa föremål för mig. Jag berättade. om min passion för att min smärta ska leda till någonting gott för andra och hon ville hjärtligt gärna hjälpa mig skissa på ett sorts föredrag. Det betydde massor. Hon är en väldigt inspirerande person.

 

Jag landade hemma strax efter 18, höll om Mary och åt pasta het som kärlek. Jag är lätt speedad, så nu ska jag försöka varva ner. Risken är att jag kommer krypa ihop i Marys famn och stanna där så länge jag kan. Den tryggaste famn jag vet. Men innan jag lägger undan datorn så bjuder jag på ett foto av mig och Rebecca från idag!