Tillbaka. Saknat mig?

 

"Vad ska vi göra av dina tidiga varningstecken?" frågade Mary mig. Jag ringde akutpsyk och ställde samma fråga eftersom jag inte hade någon aning. De bad mig komma in och så fick jag en säng på trean, äldrepsyk.

 

Det har inte hänt någonting. Lite medicinjusteringar. Jag överväger också att börja med Leponex, men jag har hon redan bestämt mig för att ge det en chans.

 

Jag har alltså suttit i tre dagar och tre nätter i min säng och lyssnat på musik. Utan att överdriva så har jag nog spenderat 10 timmar per dag med att lyssna på musik. Jag har inte kunnat läsa, knappt kunnat skriva dagbok. Inte orkat påbörja en ny teckning utan har suddat lite på tidigare teckningar, Pratat med personalen som alltid haft tid för mig. Jag hoppas att jag i framtiden kommer få komma till ändrepsyk istället för tvåan. Ja, vi ska inte vara naiva nu, någon gång kommer jag bli inlagd men kanske inte snart eller ens inom den närmsta framtiden. De bjuder på egengjord paj, varm korv med bröd som jag visserligen inte åt, men gesten var fin. De har draperier i duschrummen och blomkrukor överallt samt möbler som ingen ens skulle orka kasta omkring eftersom de flesta är förvirrade och deprimerade tanter över 65. Jag får inte direkt någon intellektuell stimulans, men det är ju också meningen på sätt och vis - dra ner på stimuli för att lugna mina symptom.

Men nu är jag hemma igen. Det blev en väldigt kort inläggning, för även om avdelningen antagligen är den bästa i psykhuset så trivs jag bäst hemma och har haft fruktansvärd hemlängtan.

 

Mary tar en tupplur och jag ska gosa ner mig i soffan och bläddra mellan kanalerna på TV:n.