Hamnar jämt någon annanstans i tankarna när jag gör saker. Försvinner för en kort stund och liksom vaknar upp. Nu är Sara trött.

 

Igår hade jag en panikångestattack, starkare än vanligt, men jag sa det i normal samtalston till Mary. Vad som händer i mig är att kroppen blir inställd på flykt och stryper sig själv, jag förhandlade med mig själv om att det var panikångest och att jag inte skulle dö samtidigt som jag försökte läsa en bok. Jag såg inte panikslagen ut, jag gör aldrig det. Jag har aldrig visat någonting utåt när jag får panikattacker, förmodligen för att jag haft dem sedan jag var mycket yngre och inte vetat det det varit panikångest förrän jag kom i kontakt med psykiatrin. Så länge jag kan minnas har jag gått runt som vanligt även när det slår till. Ofta händer det i trygga stunder, som igår när jag gick i säng eller när jag suttit i soffan hos mamma och pappa en helgkväll och sett på TV. Totalt trygg, det är kanske då man vågar gå sönder? Jag önskar att jag kunde gråta eller någonting, få ut ångesten.

 

Borde anmäla mig till klassträffen. Borde höra av mig till diverse människor. Borde...

 

Väntar på samtal från min läkare om klartecken för att påbörja behandlingen med Leponex. Tiden går och jag blir nojjig, han borde ha fått provsvaren på morgonen. Tänk om det är något problem? Nej, han är säkert upptagen med någonting.