Jag gillar struntprat. Prat om trädgården eller grillen eller vårens räfsning. När livet cirkulerar kring de små sakerna. Jag ska dit. Mina problem ska handla om vardagslunken, hur jobbigt (för jag tror att alla tycker att det är jobbigt) det är att handla, rasta hunden, myror inomhus (vi har fått svarta myror, usch) och så vidare.

 

Jag har sovit härligt i natt, och på förmiddagen kom boendestödet som var riktigt bossig av sig. Jag kände mig trött och även om det var en kort inläggning så vill jag landa hemma och andas en stund så jag ringde för att avboka terapin idag. Jag blev övertalad att fara ändå, men några minuter efter att vi lagt på så ringde personen jag pratat med och sa att jag nog hade rätt i att stanna hemma och inte stressa.

 

Det är med stress. Det känns som att jag alltid måste göra någonting. Vad som helst. Jag måste vara i rörelse med kroppen eller med hjärnan. Positiv stress är också stress vilket jag måste dra ner på. Jag vill inte göra annat än att slötitta på Rizzoli & Isles med Mary och dricka silverte. Ladda batterierna för nästa anstränging.

 

Det är ju löjligt att jag får panik när jag har slut på saker att göra. Som om jag klamrar mig fast vid vad som helst för att inte stå själv och bara vara.

 

Men jag mår rätt bra. Det är ljust och varmt ute, blommorna blommar och jag ser de små sakerna som gör att jag blir hel, eller så hel som jag kan bli. Det är skönt att vara hemma.