Jag lyssnar på Lilla Lovis och tar dagen som den kommer. Min älskling kommer hem idag och pappa kommer för att hjälpa mig med damsugaren. Och så har jag boendestöd. Vardagen är här, min vän. Den vanliga vardagen.

 

Det är verkligen skönt att stiga upp lite tidigare än vad man behöver. Jag var uppe vid åtta och till min stora förvåning kände jag mig inte som en zombie. Det var helt frivilligt. Jag har påtat på i lugn och ro, jag förstår vad Mary menar med tidiga mornar (fast hennes tidiga mornar är allt från fem och åtta). Det är lugnt och fint och ljust. Det är inte så många människor i rörelse. Lugnt. Fint.

 

Jag började se I never promised you a rosegarden igår eftersom jag minns att jag tyckte om den, samt att jag älskar boken. Tyvärr var filen skadad och hoppade i tiden och pixlade sig men det var kanske lika bra. Det är för nära just nu - gudarna som säger att hon inte får nämna hennes andra verklighet Yr, att höra mumlet från röster när hon stiger in i sitt första rum på slutenvården blandat med rösterna från de andra människorna... för mycket för just nu. För nära som sagt.

 

Istället jag ska jag nog sätta mig och läsa ett tag. Jag vet inte vilken bok jag ska välja, jag ska låta slumpen guida mig. Blir antagligen om någon konstnär. Problemet med konstböcker är att bilderna på målningarna är så små att man inte ser hela bilden, missar viktiga detaljer. Det känns som att det var tusen år sedan jag var på Moderna Muséet eller Nationalmuseum. I det senare musèet hänger min favorit av Rembrandt, Kökspigan.

 

Mot nya mål. På lördag fyller jag förresten 26 år. Jag har inte riktigt hunnit reflektera över det. Finns väl inte heller så mycket att reflektera över, det är en födelsedag. Men jag är så glad att jag ska få mig ett par nya glasögon i present! Min syn har antagligen blivit sämre och jag gillar egentligen inte bågarna som jag har nu. Det blir toppen.