Jag blev uppringd av min nya psykolog idag, jag hade nämligen en tid hos henne idag. Jag åkte till sjukhuset och träffade henne, och jag sa åt henne att trots att vi träffats några gånger så är det först nu som jag verkligen träffar henne, för första gången med ett klarare sinne.

 

Hon är lite rolig. Hon har mörkt hår med korkskruvar, ett rufs som ser ut som om hon just klivit upp, samtidigt som hon verkar rätt nyvaken i allmänhet, ett riktigt yrväder. Jag berättade om mig själv och vi kom till kärnan i det hon arbetar kring - stress. Jag fick ett papper där hon förklarade hur människan funkar och så vidare och jag kände mig tillräckligt klok för att känna mig dum, så att säga. Jag frågade och hon svarade. Det var mycket givande, och hon är hemskt nyfiken och påstridig. Jag tror att jag kommer tycka om henne. Jag vet ju inte ännu, men jag har en känsla av att hon kan hjälpa mig med triggerpunkterna för mina... knasigheter. Äh vad fan, psykoser. En stor ingrediens i vad som gör att jag faller är just stress och hon är expert på det så det låter ju bra, eller hur?

 

Den bipolära delen var hon inte lika bekant med, men jag har ju min läkare också som jag träffar var och varannan vecka som vet mycket om det mesta, och framför allt känner mig.

 

Lite orolig är jag. Jag är orolig för att jag ska få psykbryt. Helst vill jag fylla varje stund med någonting som uppslukar mig men jag behöver ju vila också. Jag måste våga slappna av. Så nu gör jag det, kickar tillbaka i soffan och gör inget särskilt. Kom igen ångesten, ta mig om du vill, men du ska veta att jag är som en gås och låter dig rinna av mig.