Jag har haft en lång natt.

 

Spenderade den först med Marilyn Monroe. Sov ytligt, vaknade om och om igen. Plötsligt var jag i en parkerad bil på E4:an och blev påkörd och flög 500 meter. Jag sydde dessutom mig själv i handen av någon anledning och noterade att det inte gjorde ont att penetrera huden med nålen och tråden (som för övrigt var tjock och svart). Tre stygn, WOW-känsla. Vakna, gå på toa, gå isäng, vakna halv sex och fundera på om det verkligen är värt att fortsätta försöka sova.

 

Så jag gick upp, satte på vattenkokaren men ångrade mig. För tidigt för kaffe. Jag ville ju bara sova. Så jag la mig i soffan och sov en och en halv timme tror jag. Tog lång tid att somna.

 

Sov lite mitt på dagen, ställde in bildterapin. Jag var och är sjukligt trött. Jag kan knappt vänta tills det är dags att ta sömntabletterna ikväll, åh vad jag ska sova. Jag hade nog blivit galen om jag inte hade lite hjälp på traven av mediciner för att sova. Jag menar, jag har ju faktiskt blivit galen TROTS att jag haft dem. I och med att jag just varit riktigt dålig så är det otroligt viktigt att jag sover. Ikväll blir det inget tvekande framför nattmedicinen, inte imorgon heller.

 

Hur som helst, jag försöker läsa lite, låter solen skina in och jag längtar till april när vårtecknen börjar komma. Det är inte långt kvar nu. Håll ut! Det blir ljusare och ljusare ute.