Jösses, seden lever kvar. Vi fick besök av fem(!) små påskkärringar. Mamma hade godis "utifall att", eftersom det inte är lika vanligt med påskkärringar nu. Eller är det? När jag var liten gick jag alltid påskkärring, tillsammans med Malin och Jonas (påskgubbe) oftast. Det är kära minnen. Vi fick ett påskkort från Linnea som nu sitter på vårt kylskåp.

 

Jag har läst underlig rysk humor större delar av dagen, hinkat kaffe och funderat och funderat. Och funderat lite till. Det är mycket som försiggår i mitt huvud. Drömmar, tankar, tänk-om-tankar, jakten på beslut, önskningar, till och med böner.

 

Det har varit tyst. Jag brukar lyssna på musik jämt och ständigt, men idag har det varit tyst. Till min stora glädje är det tyst i mitt huvud också. Såklart, tankarna tar upp mycket av min tid men jag HÖR dem inte, jag hör bara bruset från luftpumpen och Puffens gnagande på bollen. Ibland jamar Svante och vill ut. För en sådan stor katt har han en otroligt mesig röst. Han ser ganska tuff ut med ett jack i ena örat, och han har en stor kattkropp men ett litet huvud och ser rätt underlig ut. Ändå är han en väldigt fin katt, gulorange och randig.

 

Nu har pappa slagit igång Jesus Christ Superstar som vi har som vinylskiva här hemma. Det är påsk och det är ett obligatoriskt soundtrack här i föräldrahemmet. Världens bästa musikal i mitt tycke.

 

Fingrar på mobilen. Saknar.