Jag ska snart tillbaka till dårhuset, men imorgon skriver jag ut mig. Jag har utvärderat min långpermission lite lätt i huvudet och känt att jag till stor del mått bra, kunnat värja mig för alla meddelanden och tankar som inte är riktigt friska. Det som varit lite mer osäkert har varit min rädsla... min osäkerhet på vad jag klarar av. Rastlösheten i en trött kropp. Rädd för ångesten, rädd för att jag ska må sämre.

 

Men jag kan ju inte gå omkring och vara rädd för att bli sämre, för då har jag ju redan blivit sämre. Nä, jag tänker ta upp där jag lämnade allting, jag är mer samlad. Jag ser klarare, och jag ser att jag inte riktigt kommit ur krisen än men att slutenvården inte kommer ta mig igenom den. Jag måste vara hemma, jag vill vara hemma, jag vill ta mig an problemen. Jag vill!

 

Jag hänger på ett forum, där det är sagt att jag inte kan leva mitt stressiga liv utan att få psykoser. Jag måste prata med min läkare om det imorgon... I och med min bipolära sida så lever jag rätt mycket i en kant åt taget och jag lockas av stressen eftersom den ger mig fokus och belöning. Istället kan jag inte slappna av. Tillslut kraschar jag. Både hypoman stress och vanlig stress kan vara mycket givande även om ordet "stress" klingar illa.

 

Var sak har sin tid. Nu ska jag se till att jag har så lite saker som möjligt med mig så att jag inte behöver bära på så mycket hem imorgon. Jag har skrivit en lista på saker som jag ska ta upp med min läkare. Det blir en hel del recept som måste skrivas ut vilket känns jobbigt, jag avskyr att vänta på Apoteket. Min emetofobi blossar lätt upp.

 

Men vad säger jag? Var sak har sin tid. Nu är bloggskrivartiden över för den här stunden.