Igår återvände jag till avdelningen i triumf. Det hade gått bra. Jag mår lite si och så men det gick bra att vara hemma. Jag berättade om rädslan för att känna rädsla, oro och ångest, rädsla för psykotiska symptom, rädsla att tappa kontrollen. Men det är dumt att vara rädd som sagt, det är onödigt. Jag måste ständigt påminna mig själv att njuta och se ångesten i ögonen för att avväpna den.

 

Idag lämnade jag avdelningen i triumf. Jag fick recept utskrivna, en ny tid med min läkare och min ApoDos uppdaterades. Sedan tog jag mig hem och kände mig fri. Slutenvården har verkligen blivit som en fotboja, även när man har permis är man bunden till den. Nu ska jag fortsätta på det positiva spår jag kommit in på. Det är inte helt lätt, men i vanlig ordning så får i alla fall jag en sorts kortvarig eufori när jag skrivs ut. Utskrivningseuforin. Några dagar senare kan saker te sig dunkla igen.

 

Men euforin finns där och jag tänker inte stoppa den. Så skönt att vara hemma. Så skönt!