Förlåt pappa, nu svor jag. Men jag har varit ute med hunden, lagat matlådor och ätit lunch, diskat, rengjort kattlådor, duschat och nu vill jag dammsuga men den jäveln går inte igång och jag blir tokig. Den vägrar helt enkelt att gå igång och jag ser hur dammtussar växer på golvet inför mina ögon. Panik i halsen, jag måste få igång den. Hjärt-lung-räddning? På en dammsugare? Jag har bytt uttag men den startar inte. Jag har pillat i den och ser inget fel. Är det glapp någonstans? Ingenting sitter fel tror jag.

 

Dammtussarna blir allt större. Måste. Få. Igång. Dammsugarhelvetet.

 

Och hela universum kretsar kring min dammsugare och det faktum att jag inte kan städa som jag tänkt. Så slog tanken mig, jag kan ju ringa en kompis och låna hennes dammsugare.

 

Då insåg jag att jag blivit vansinnig.

 

Det är som att allting hänger på dammsugaren just nu, mitt liv hänger på den. Såklart, för jag vill ju inte känna. Verkligheten är för hård. Därför måste jag dammsuga, helst för en timme sedan.

 

Dammsugaren, du är mitt waterloo.