Det har rusat tusen tankar genom mitt huvud som det naturligtvis alltid gör när någon dör. Hur allt hände, vad som händer nu, hur mina andra släktingar har det, trösten i att hon fick bli gammal, det trista i att hon fått lide en hel del de sista åren...

 

Jag brukade kalla henne för "klanledaren". Hon har (hade?) 7 barn, 13 barnbarn och 10 barnbarnsbarn. Hon var bra på att hålla låda, det gick aldrig att inflika någonting när hon pratade. Det var nästan charmigt. Typiskt farmor att säga precis vad hon tycker och tänker.

 

Jag lever ett parallellt känsloliv. Den ena, sörjande, och den andra, levande. De får samexistera för jag kan inte sluta sörja, men inte heller förlora mig helt till sorgen.

 

Det känns underligt, eftersom hon inte var en del av min vardag direkt. Jag vet inte ännu att hon saknas eftersom vi brukar träffas de gånger jag åker till mina föräldrar. Allt är normalt här hemma, ingenting har förändrats och det där om att farmor inte lever länge går inte riktigt inl Därför var det bra för mig att vara hemma hos mina föräldrar ett tag och ta in det hela, ställa mina frågor och minnas farmor.

 

Men här, i mitt eget hem, rullar allt på som vanligt. Framöver blir det begravning och vi får ta vårt sista farväl.