Zombie. Alla mediciner kombinerade, jag är som levande död. Jag antar att det är meningen också, att jag inte ska känna och ta in så mycket. När jag räknade till 14 tabletter igår vid åtta så ville jag gråta. När jag sattes in på ännu en neuroleptika ville jag gråta. Jag vill så gärna gråta men jag kan inte. Fast det är inte sant. När Mary och jag pratar i telefon fylls mina ögon av tårar. Jag saknar henne, vill lyfta upp henne ur skiten, fortsätta...

 

... men hur ska jag kunna fortsätta när jag inte vet vad som är sant eller inte. När jag inte har någon ork. När de ger mig ett enkeltrum. Ni förstår, det här med enkelrum är ett klart tecken på att de tycker att man är tokig. Får man ett enkelrum på psyk brukar det betyda att man inte är tillräckligt bra för att dela rum. Jag har nästan alltid delat rum, förutom när jag haft extravak. De vill hålla koll på mig. Täcker för spegeln, det kan ju vara en lurig spegel där de ser in. Underliga blickar när jag försöker förklara. Och min läkare som jag tror blev lite förskräckt. Jag är i allmänt dåligt skick, det är aldrig tyst, aldrig. Enkelrummet, det där för de som brukar ställa till med saker.

 

Man är inte paranoid om de inte är efter en.