... jag tror nog att vi kan lösa vår situation ändå.

 

Under tiden som jag och Mary varit tillsammans så har ingen av oss haft det lätt. Vad vi haft lätt för är kärleken och att intellektualisera våra känslor (sund förnuft vägt mot affekter), vilket lett oss dit vi är idag. Vid ett eller två tillfällen tog jag faktiskt upp det värsta - att vi kanske skulle må bättre om vi gjorde slut - men ingen av oss ville det, ingen av oss ville vara med någon annan och inte själv heller. Utgångspunkt: Vi älskar varandra och vill vara med varandra. Nu jobbar vi arslet av oss för att vi ska kunna få den vardag vi vill ha, sådär lagom grådaskigt med vetskapen om att solen lyser ovanför molnen som ibland skymmer dess väg.

 

Jag har granskat mig själv och oss. Mary har granskat sig själv och oss. Ingen av oss har behov av något sorts boende, i vanliga fall så går allt väldigt bra när vi är i ett inrutat schema med boendestöd och våra kontakter.

 

Även fast det är svårt så håller jag om henne när det är mörkt, och jag får låta mig själv att luta mig mot henne. Allt är inte rosenrött, en förälskelse kan verka lätt men den här mycket verkliga kärleken är djup och inte bara känslomässig, utan vi har byggt upp ett liv kring vår kärlek med vardag och fest och måsten och diverse. Vi två delar ett liv.

 

Vill avsluta med den här låten, kanske klyschig men den stämmer så väl...