Det är väldigt snurrigt just nu. Tiden... Den är bräcklig, går sönder. Ni vet, en klocka som krossas och så uppstår en tidlöshet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, någonting vill jag ha sagt men vad?

 

När min läkare tog min hand i sina idag och pratade rakt och ärligt med mig så blev jag rädd. Jag är rädd hela tiden, men då blev jag verkligen iskall. Isande rädsla. Risperdal fick följa med mig hem på permissionen.

 

Nu ska jag ha helg och jag hoppades att saker skulle sluta snurra för att jag är trygg hos mina föräldrar nu, men man kan inte stoppa en skenande hjord av känslor, tankar, intryck och uttryck. Det går bara inte.

 

Jag är så glad att jag fick ta permission ändå, trots stormen. Jag behöver tid utanför avdelningen, det är en hemsk plats. Alla kollar på mig som om jag vore galen när jag öppnar munnen. Fnoskig. Tokig. Vad de inte förstår är att det är de som är knäppa.