Rullen är full, full rulle. Fick sova lite mer inatt vilket var skönt, men när jag låg och gosade Hilding som bäst så var det dags att gå upp. Vi åkte till sjukhuset på diverse uppdrag och kom hem lite över en timme senare.

 

Jag måste hålla mig sysselsatt hela tiden. Det är störande. Det är svårt att bara sitta lugnt och fint...

 

Det är halt som attan ute. Vi gick i samma takt som vår kvarters-alkis gör när han är dyngrak. Igår fick min boendestödjare hjälpa en stackars pensis (INTE PENIS) som var fast i halkan med sin rollator. Det är en grym men lovande årstid. Snön smälter, solen kommer tillbaka, jag upptäcker att jag vill vara vaken.

 

Mary har fått sin bok hemskickad!!! Lycka! Så häftigt det måste vara att sitta där med sitt verk och kunna ta på det, bläddra i den. Jag gjorde fram- och baksida så jag känner mig riktigt stolt över den lilla del jag hade att göra med boken. Och den är dedikerad till mig... hjärlyckobubbel.

 

Har fortffarande svårt att fokusera mig vilket går rakt emot min rastlöshet. Jag skulle kunna läsa eller fördjupa mig i något annat men det går bara inte. Jag har dammsugit, det är rätt städat här hemma och min fina blivande fru står för det mesta. Jag är uppriktigt sagt glatt överraskad. Men när hon börjar tvätta fönstren så känns det som att man måste sätta stopp (ta inte illa upp mamma). Lagom takt är vad vi nu letar efter, båda två. Tvätta fönster och skura uteplatsen brukar innebära hypomani.

 

Det är så mycket jag skulle vilja göra men jag känner mig så fysiskt svag. Jag vet att jag tjatar, men det är så otroligt jobbigt att jag förlorat all kraft på grund av att jag var mer eller mindre sängbunden i fyra dagar. Injektionen har säkert gått ur min kropp men tröttheten är där, svagheten i kroppen som injektionen lämnade efter sig. Usch. Försöker röra på mig lagomt mycket men det går fanimej inte att gå ordentligt ute på grund av ovan nämnda halka.

 

Puffen kommer hem från Tant Emmelie i eftermiddag, det ser vi fram emot!