Det har blivit rutin för mig att lägga mig och vila till Lana Del Rey varje eftermiddag. Det är väldigt skönt, hennes musik passar vid alla tillfällen. Lätt magiskt.

 

Jag kommer ner i varv och känner att jag är kall och hungrig. Jag är inte i stressen där sådana saker inte får plats. Jag får tid för eftertanke, något som inte finns när jag har ångest. Jag sover en stund och vaknar som en lite piggare människa.

 

Jag träffade min läkare idag. Jag sa att jag mådde lite bättre men att jag har fruktansvärda mardrömmar och sömnstörningar som jag tror är kopplat till Solian-behandlingen. Nattens mardröm vill jag inte ens berätta om, den var hemsk. Jag vaknar flera gånger varje natt, men kan somna om. Jag kan nog leva med det... men vi har satt upptrappningen av Solian på paus tills jag känner mig mer stabil igen.

 

Det måste vara en mardröm i sig att leva med mig i sitt liv. Man vet aldrig hur jag kommer må, det är svårt och nästan omöjligt att göra upp planer med mig, jag måste gå efter dagsformen och därför blir många möten eller evenemang aldrig av för mig. Men tro mig, det är jag som lider mest av min oförmåga, i min labilitet.

 

Ikväll ska jag och Mary titta på Black Symphony, antagligen den mest välgjorda och bästa musik-DVD:n man kan tänka sig. WIthin Temptation visar hur briljanta de är tillsammans med en full orkesterensembel. Vi tittar på den med andakt, det är som att gå i kyrkan för mig. Sharon är gudinnan.

 

Nu ska jag smyga in i sovrummet och lägga mig hos min tös för att väcka henne artigt och snällt.