Nu är hon hemma. Äntligen! Jag vill inte släppa henne, vill hela tiden ha fysisk kontakt, emotionell kontakt. Jag har saknat henne så mycket.

 

Puffen har kommit hem också. Familjen är komplett. Nu ska jag fortsätta leva normalt. Katterna är glada, Puffen är tokig, Mary skriver frenetiskt på sin roman och jag bara myser över att jag kommer få gå isäng med min sötnos och hålla om henne, höra henne somna.

 

Imorgon ska vi träffa Amalia, det blir spännande. Jag har aldrig träffat henne förut faktiskt.

 

När ångesten smyger sig på så ninjasparkar jag den. Jag har inte tid med det.