Det stör mig verkligen att jag inte kan uttrycka mina känslor. Jag kan uttrycka mig intellektuellt, spirituellt och genom text, men jag saknar... äkta gapskratt, att gråta, att visa vad jag känner. Hur ska jag förmedla att jag mår dåligt? Mina föräldrar säger att det hörs på min röst. Kanske är det i rösten det sitter. Men det verkar också bara vara de som kan känna av hur jag mår. Svårast är att förmedla mitt känsloliv till Mary.

 

Alla bryter ihop förr eller senare, men jag bryter inte ihop. Nåväl, mina dissociativa utbrott är väl ett sätt att bryta ihop, eller när jag blir "knäpp" (psykotisk?), men det är inte normalt. Dessutom är jag ju inte medveten när det händer.

 

Jag tror att jag liksom skärper mig när jag har kontakt med andra. Vill inte vara till besvär. Jag tar inte kontakt med andra för min egen räkning. Jag är så jävla tacksam att jag får skuldkänslor om någon skulle vara snäll mot mig när jag mår dåligt.

 

Jag har pysslat en del med mina tarotkort de senaste dagarna. Det råder kaos. Jag gör precis motsatsen till vad jag borde göra, jag borde ta hand om min kropp och jag borde byta min bitterhet mot mer konstruktiva känslor, även om de inte är positiva känslor. Bitterhet tar mig ingenstans.

 

Jag har sovit jättedåligt så ikväll har jag tagit Heminevrin, hoppas på god sömn. Imorgon blir det Moa-terapi! Jag ska ta med mig kameran och se om jag hinner med i svängarna eller om ungen är för snabb för att fastna på bild. Goa Moa.