Jag tog nog i för hårt.

 

Jag fortsatte städa och sortera efter att boendestödet gått. Jag blev luddig i huvudet men gav mig inte. Jag har rensat bland mediciner och rumstrerat om i hyllorna i köket, fixat i sovrummet och plötsligt snurrade allt och det kändes som om huvudet skulle implodera. Jag började skaka och svettas samtidigt som det brusade i öronen och jag fick fruktansvärda overklighetskänslor.

 

Jag tog min medicin och satte mig och pratade med PanicBabe, eller Erika som hon heter, en ny bekantskap. Hon är så klok och har pratat mig igenom den här episoden.

 

När jag får overklighetskänslor har jag några strategier. Förut så skadade jag mig vilket var effektivt men destruktivt och inget jag rekommenderar eftersom följderna kort sagt suger. Numera så brukar jag tvinga in mig i duschen och skrubba alla kroppsdelar för att känna var jag slutar och allt omkring mig börjar, och om jag inte orkar duscha så brukar jag klappa på ben och armar för att liksom känna att de är där. Social kontakt funkar också, eller att slå på TV:n för att känna och se att tiden går. Det gäller att hålla sig till basic-saker, att försöka meditera kan vara mer eller mindre omöjligt när man liksom inte känner sin kropp och skakar av ångest.

 

Nu, när det lugnat sig lite, så kan jag känna att jag gjort det bra idag. Jag bara saknar min älskling så himla mycket, älskade älskade Mary.

 

För er som undrar så är Mary fortfarande inlagd och den fortsatta vården är inte bestämd än, men hon är inte redo att komma hem än. Fortsätt skicka eran kärlek och goda energier till henne!