Idag har jag varit i samtal. Om Oss. Om vår historia. Om allt. Om framtiden.

 

Nu såhär efteråt så känner jag att jag kanske har glömt en stor poäng. Jag lever och är lycklig, men det innebär inte att det är så som sagan slutar. Sagan slutar aldrig, och den går upp och ner, fram och tillbaka, exploderar och imploderar. Alla aspekter finns med, vissa mer än andra. Jag tror inte att andra förstår min tacksamhet. Jag begär så lite. Jag har aldrig känt mig så hel som människa som när jag blev tillsammans med Mary, men samtidigt så har det varit en kamp. Den där kampen jag inte tog förut, när jag inte trodde att det var värt den. Men nu vet jag, det är värt varje slag.

 

Med det sagt, så vill jag påpeka att allt är cirkulärt. Mitt mående, mina relationer, allt. På torsdag blir hela min underbara familj med Mary fotograferade och vi kommer le in i kameran och jag lär hålla Mischa i famnen. Jag vill bara att alla ska veta att även om man har en sådan tur som mig så är livet ingen dans på rosor, även om jag just i den stunden då kameran klickar ler så liksom lovar jag på något sätt att det är slutet gott, allting gott. Men det kommer bli skit igen. Sedan kommer det bli bättre. För att sedan bli sämre. Och har man tur är det lite grått där emellan. Livet fortsätter, förhoppningsvis.

 

Så när ni ser mig och Mary i VK till helgen eller nästa helg, minns att det bara är en glimt av vårt liv och att vi fått kämpa för det vi har, kämpar oss igenom varje dag och allt vi gör är att försöka få saker att fungerar - utan några garantier.