Jag har följt
Jhna Sugarfucks blogg under den senaste tiden. Hon får mycket kritik, särskilt från anonyma, över att hon... ja, var sitter kritiken egentligen? Jo, hon verkar försöka göra det bästa av situationen, det vill säga inte bara ligga i sängen och stirra i taket hela tiden. Jag känner henne inte, men hon är ju någon sorts semi-blogg-kändis verkar det som.
Nu till saken. Jag känner inte igen mina egna inläggningar med hennes, som hon beskriver i sin blogg. Man måste räkna med att en människa inte viker ut varje svår sak i sin blogg, så egentligen vet bloggläsarna hur svårt det kan vara. Men, JAG ligger och stirrar i taket och knyter inga särskilda kontakter på avdelningen. Jag bara sitter med en filt omlindade mig på sängen och lyssnar på musik eller försöker läsa eller skriva. Men det har hänt att jag har hittat vänner där. De flesta vänner jag har är psykiskt sjuka, många har varit inlagda, ibland samtidigt som mig. Min sambo har varit inlagd väldigt mycket också.
Det klagas på
Jhna för att hon gör saker och träffat vänner. På sätt och vis kan jag förstå det. Den dagen jag kan knyta kontakter och göra bus eller orka gå på arbetsterapin så brukar jag må hyfsat bra. Nu skiljer sig våra sjukdomar sig åt så pass mycket - jag knäcker koder som kommer ur TV:n eller musiken, jag springer och hoppas att rösterna inte hinner ifatt mig, många gånger vet jag ATT jag varit inlåst men inte VAD som hänt under tiden. Jag har minnesluckor, eller snarare luckor av minnen, från tiden på sjukhuset. När jag varit som mest deprimerad har jag inte lämnat sängen för annat än att gå på toaletten.
Jag antar att jag vill säga att alla är olika och har olika skäl till varför man är på slutenvården. Sedan finns det mer att göra på vissa avdelningar än annat. Här finns i princip ingen inredning, stolar flyger, patienterna har olika problematik men oftast är de flesta antingen aggressiva eller psykotiska. Det är akuta besvär. Tillfrisknaden sker i hemmet, det akuta sker på avdelningen. Kan man hitta någonting som får en på andra tankar så är det bara bra, jag tycker bara att det är ett steg i rätt riktning. Det är bara det att det inte funkar så för mig, och inte för vissa andra heller. Men innan någon slår ner på Jhna som uppenbarligen försöker hålla kontakt med en frisk sida så fundera på vad ni själv skulle vilja ha för möjligheter när ni är inlagda. Jag tror att samtal med personal och andra patienter samt olika aktiviteter är viktigt för att hålla igång sitt huvud och inte gräva ner sig djupare i graven man hamnat i. Så jag riktar det här till
Jhna: Var dig själv, välj alla konstruktiva saker som du hittills gjort och jag hoppas verkligen att du blir bättre snart.
MEN - stort MEN - jag känner människor (några döda tyvärr) som varit inlagda i flera år. Hur tar man sig ut i samhället igen? Det måste finnas någon brygga någonstans. Permissioner, stöd från omgivningen och jävlar-anamma. Så för guds skull, fortsätt scrapbooka, prata om viktiga och oviktiga saker med personal och patienter, men gör det som är bäst för dig.
Ärligt talat - vem vill stanna på en avdelning? Visst, det är tryggt på ett sätt, och vill man knappt leva så finns inte motivationen där och då får man arbeta på den. Jag vill tro på att alla människor faktiskt vill göra det, jag vill tro på människan.
När jag var inlagd i 3 månader år 2008 så fick jag senare min journal där läkaren skrivit att de förväntade sig att jag skulle göra någonting destruktivt för att få stanna när vi planerat min utskrivning. Kanske gör vissa människor det, det som är rädda för ute-världen så pass mycket, men så var inte inte gör mig och de missbedömde mig. Det blev ingen självskada för att "få stanna" på avdelningen. Därmed inte sagt att jag inte var rädd för ute-världen, men jag försöker i alla fall.
Jag var inlagd på äldrepsyk i sommar, sex veckor. Jag hade inte möjlighet att bete mig som jag borde och jag var plågsamt medveten om det. Jag dissocierade enormt mycket och blev itryckt benso och Zyprexa, jag hade extravak större delen av tiden och fick raserianfall som jag knappt minns för att jag var dissociativ på grund av ett trauma, men så fort jag kände att jag hade kontrollen igen skrev jag ut mig. Det är dock min ensak, lika mycket som alla andra har sina orsaker. Döm inte människor du inte känner, men vänd inte heller kappan efter vinden om du känner personen. Men för er anonyma som kommenterar - fundera på varför ni väljer att vara anonyma när ni kommer och klagar. Ni kan er egen historia, men ni känner inte till min eller
Jhnas.
