Vi satt och grät, för jag berättade och du förstod. Jag vågade berätta för dig, om allt, men det var bland det svåraste jag gjort. Dina tårar sa att du förstod. Mina tårar blandades med dina. Vi är två, men vi är också ett.

 

Jag spränger barriärer, tillsammans med dig. Jag utmanas, jag stöttas, allt utefter vad jag behöver. Jag tänker ett steg längre för att du tar fram det bästa och mest kloka i mig. Jag känner mig trygg i vem jag är och det är du som fått mig att hitta min själv. Inte längre vilsen bland diagnoser utan en Saari som är en hel människa med tusen olika sidor. Jag är jag tack vare att du är du. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket att ord inte kan beskriva det, jag vill skrika till hela världen att du inte är en dröm utan sanning, min sanning!