Imorgon ska jag träffa min läkare, och jag är nervös. Vad ska jag göra utan honom? Ingen får röra min medicinering, bara han. I februari får jag en ny läkare. Jag blir så förbannad, jag vill inte ha någon annan läkare, delvis för att min läkare är intelligent och kunnig, empatisk och rent jävla smart på alla plan. Jag litar på honom. Ni har ingen aning om hur lång tid det tagit att våga prata med honom om vad som faktiskt händer med mig och ingen, verkligen ingen känner till ens hälften av skiten. Men han vet mycket, och han förstår mitt kodspråk. I hans kontor kan jag sätta mig i soffan, kicka av mig skorna, dra upp benen på soffan och berätta vad som hänt och vad jag tänker på. Han låter mig koma var och varannan vecka. Det finns inte en chans att någon annan läkare kommer kunna ha ett så bra förhållande till mig som Thomas. Jag kommer att försöka, eftersom jag måste, men jag vill verkligen inte.

 

Jag är bara rädd att jag ska sluta utvecklas. På två år har jag utvecklats så snabbt att jag knappt hänger med själv. Jag gillar det, jag gillar farten och jag längtar efter destinationerna. Normalitet. Stabilitet. Och nu... Ja, vad nu?

 

Jag fokuserar hellre på morgondagens fest. En vän ska ta med bålskålar och shot-glas, vi har gjort en frågesport om mig och Mary, vi har spel och förhoppningsvis tar någon med sig singstar. Jag hoppas att alla målar på vår "gästbok" så vi kan titta tillbaka och minnas senare. Jag ska dricka white russians, yum yum yum. Jag är så taggad, det blir dans och bus och bara vara kärlek.

 

Två år och fortfarande helt galet kär.