Idag gick det trögt, men jag var uppe vid halv nio. Jag ville bara vända mig om och sova men Mary lät mig inte gå i säng när jag väl tagit mig upp. Hon är så bra för mig på så många sätt.

 

Ärligt talat hade jag inte trott att jag skulle ta mig iväg. Idag var nämligen första dagen för mig på EBC, motionsgruppen. Det var minusgrader ute och jag hoppade på bussen till sjukhuset för att gå till terapibadet och ha vattengympa. Det var stort att bara ta sig dit - jag visste inte om jag skulle delta, men jag ville ändå vara där för att visa att jag i alla fall ville försöka.

 

Jag var nervös och extremt trött, men när jag var där så vågade jag försiktigt fråga de som anlände om de tillhörde EBC. Ledaren var jätteglad och välkomnade mig. Jag följde efter in i omklädningsrummet, bestämde mig för att ändå hoppa i plurret och tog av mig kläderna. Jag var scout förr, alltid redo ni vet, så jag hade baddräkten under mina kläder. Vi duschade av oss och sedan var det gympadags.

 

Jag har alltid tänkt att vattengympa inte riktigt är motion utan mer en skön grej att göra, men jäklar i min låda så hårt det var. Jag älskar egentligen att vara i vatten och föredrar simträning, men det gick att justera motionen efter vad man orkade med vattengympan. Jag körde på ordentligt och lär ha träningsvärk imorgon.

 

Efteråt duschade jag otroligt självmedvetet. Det här var första gången jag träffade gruppen och ledaren och att vara naken känns aldrig bra för mig, inte ens för mina närmaste. Jag tänkte några sekunder på mina ärr, men de är å andra sidan inte så synliga längre. Sedan att jag är tjock... Jag var otroligt modig idag.

 

Jag följde inte med till EBC för att ha bildterapi utan gick till psykiatrin för att vänta på min tid hos min läkare. Innan träffade jag en vän och gud, jag önskar verkligen att jag kunde lösa andras problem. Jag vill bara trolla bort allt ont.

 

Min läkare var tidig för en gångs skull. Det blev ett samtal på en och en halv timme. Sedan stapplade jag hemåt och försökte ta in vad jag just hört. Det är ingenting jag vill skriva om här, ingenting jag borde skriva om, men man kan lungt säga att jag både var chockad och rädd efter vad jag fick höra.

 

Hämta mediciner, åka hem och falla in i Marys famn. Kaffe och mys. Nu ska jag bara smälta allt det här.

 

Guldstjärna till mig som tog mig upp i normal tid och som faktiskt for på terapin.