Min emetofobi har satts på prov ännu en gång. Jag misstar aldrig ljudet som kommer när Puffen ska kräkas. Oftast brukar han kräkas galla när det väl händer, men den här gången var det en fet hög med mat som typ såg ut som en gigantisk köttbulle. Han satt på soffan när han började hulka, så jag drog ner honom på golvet och strök honom på ryggen medan han kräktes. Herregud, det var inte kul att städa upp det. Jag ropade på Mary men hon sov, sedan insåg jag att jag faktiskt kunde fixa det själv. "Bara" att torka upp när jag var säker på att han var klar.

 

Igår var en riktig skitdag. Jag tror att jag dissocierade bort en del tid. Jag mår bättre idag i alla fall. Som Alex sa, om det alltid vore sol skulle livet vara en öken.

 

Men igår kände jag mig hemsk, som om jag behövde be hela världen om ursäkt för min existens och all skit jag gör. Det kändes som att allt jag gjorde var fel. Jag kände mig inte mycket värd kan jag säga.

 

Förlåt. Förlåt förlåt förlåt.

 

Ja, nu blev det svårt att fortsätta... så jag sätter punkt här.