Hon var död.

Blicken var våt och febrig, smink som rann nedför blossande kinder. Hon ville dö, hon behövde inte säga orden högt, för jag förstod. Jag såg. Hon var redan död. Hon hade redan gett upp. Kvar var ett skal som hon hatade så mycket att hon inte kunde låta bli att riva, bita, skära i det.

Vi låg i hennes sjukhussäng och jag höll om henne, höll ihop henne rent fysiskt. Prövningarna på hennes styrka tycktes aldrig ta slut. Jag ville vara en del av lösningen, ville ta hennes hand och gå ut därifrån. Lära henne dansa till livsmelodin som hon slagit dövörat till. Hon ville inte någonting, alltså gick dagarna obemärkta förbi, nätterna kom som en välsignelse med sömn, kantad av bisarra drömmar.

Ringarna på våra fingrar visar att vi båda avgivit ett löfte för varandra. Jag gick från sorg till ilska och tillslut till saknad. Hon kunde ge upp, men inte jag. Jag vägrade ge upp henne, jag slogs för henne och framför allt väntade jag. Väntan på att mediciner ska verka, för ord var alldeles för fattiga i det stadiet hon nu var i.

”I mustasch you a question, but I’ll shave it for later.”

En kort stund då hon faktiskt skrattade, en glimt av liv i de döda ögonen. Jag försökte få henne att le. Livet är skit men det finns alltid en liten liten tårta kvar, så vid nästa besök tog jag med en prinsesstårta. Där, ett kort leende. Allt jag behövde för att våga tro att vi skulle ta oss igenom det här en gång till.

Men mattheten gick över. Någonstans vänder det alltid, även om man får vänta länge. De döda ögonen började visa känslor, började se levande ut igen. Jag sa till henne, att ”du är sjuk, men du kommer bli bättre”. Jag hade rätt, tillslut. Men jag svär, månaderna som gick då hon bara blev sämre och sämre så kände jag mig som en lögnare som lovade henne bättre tider.

Hon skulle inte lämna mig, inte för döden. De dåliga dagarna blev färre, även om humöret växlade så kunde hon se bortom skygglapparna. Hon tappade en hel årstid då hon bara var ett skal och en spillra av sitt vanliga jag. Dagen kom då hon vågade komma hem och vi började bygga upp vardagen igen, tillsammans. Det har aldrig varit lätt, men jag hade inte väntat mig någonting annat.

Vi kryper ihop så tätt vi kan, jag önskar att jag på något vis kunde bo i hennes kropp, jag vara så nära, vill leva med henne och spotta åt döden. Det vackra, är att jag vet att hon vill samma sak.

Then she came through the sorrow
she wouldn’t leave now nor tomorrow
Just one look and I forgot
Just one kiss and I'm disguised
Forever to stay beside me
Beside me