Jag har haft en jättefin kväll på Café Station. Det är stora saker på gång, det är jag säker på. Det var fantastiskt att få träffa Anki igen, personen som sprudlar av entusiasm som smittar av sig, som jag praktiserat hos för ljusår sedan och som visade mig att jag kunde mer än vad jag trodde. Hon är precis som jag minns henne.

 

Min terapeut sa idag att han aldrig sett mig så levande. Han sa att mitt mail från helgen hade gjort hans dag, mailet där jag berättade hur jag tokat ur i helgen och varit i god stämning, impulsiv och normal och inte alls förnuftig eller särskilt konsekvent. Jag hade fått det på recept och jäklar, jag tog det på allvar.

 

Ja, jag är glad. Som vanligt måste jag akta mig för att bli för glad, men det känns bra, Jag är på rätt väg. Jag har börjat ta mig an grupperna på  EBC, jag tar mina mediciner, jag träffar min terapeut och min läkare på regelbunden basis, samt jobbar hårt på rutiner med att stiga upp på morgonen, sköta hemmet och mig själv. Jag kom på mig själv med att faktiskt känna att jag kan leva med den här sjukdomen och kanske till och med bli frisk, även om det är en lång väg dit.