Dagarna segar sig fram. Idag kom mamma och hjälpte mig i hemmet, skjutsade mig till och från terapin. Det visade sig att bara en av mina terapeuter skulle vara med, och ärligt talat så satt jag under 45 minuter och störde mig på att jag i slutet kände att jag suttit där i två timmar, minst. Han pratar så långsamt och när klockan var 15.20 så sa han "OJ VAD TIDEN GÅTT FORT". Ja, kanske för honom. Det kändes som kvarsittning, jag satt bara av tiden. Han är inte lyhörd som min andra terapeut, han hör inte vad som ligger under mina ord och när jag säger det rakt ut så tar han allting som metaforer.

Jag är ganska trött på metaforer.

Jag skakade i hela kroppen, speciellt vänster arm när jag kom hem. Ofta kan man känna att man darrar men folk brukar i regel inte kunna se det, men mina händer och armar skakade hårt. Jag har misskött min mathållning, antagligen berodde det på för lite mat och för mycket kaffe. Det brukar ju vara så.

Jag ringde avdelningen och pratade med avdelningschefen. Anledningen till att jag ringde handlade egentligen inte om vad vi slutligen pratade om - min läkare som blivit försämrad igen och den nya överläkaren på avdelningen. Jag sa att han tog in information från personalen och tar ett beslut som han sedan berättar utan att fråga hur man mår. I år har jag blivit utskriven vid tre tillfällen och varje gång har han bara kommit in i rummet och sagt "Jag tänkte skriva ut dig idag". Inget "Hur mår du" eller "Hur har de senaste dagarna sett ut" och så vidare.

A sa att hon och mitt vårdlag faktiskt inte tyckt att det var okej att skriva ut mig. Ingen verkar tycka det, inte min familj, inte någon förutom läkarna.

Jag vill ju såklart försöka själv hemma. Det är bara det att jag får så dubbla budskap när jag prisas för att ha tagit ansvar och lagt in mig själv och blir utskriven efter ett par dagar. Jag orkar inte söka hjälp om det i slutändan ändå inte ger något resultat. Jag har egentligen bara ett alternativ, och det är att fixa det på egen hand. Jag orkar inte sitta på psykakuten, bli inlagd och utskriven. Så onödigt!

Idag har P!nk spelats på radio. Överallt. Olika låtar. Raise your glass och Fucking perfect. Jag hör Malin i varje strof. Malin, du var Fucking perfect! Gud, jag älskar dig så mycket att det gör ont. Att inte få träffa dig igen, aldrig surra med dig i telefon... Och vem ska nu fixa våra layouts till bloggarna? vilket är helt irrelevant men en såndär knasig tanke som också kommer upp.

Jag och Mary kommer åka upp till Luleå och ta ett sista farväl av Malin på hennes begravning. Det känns så konstigt, men hon var en stor del av mitt allt och den närmsta vän jag har. Hade.

Vår framtida dotter ska få heta Malin