Jag har just skrivit ihop en text angående Malin för en sajt där vi båda var aktiva. Den kommer i nyhetsbrevet imorgon. Jag skriver rent mekaniskt, men känslorna är äkta även om man inte kan se ett spår av det i mitt ansikte. Jag vet inte om det handlar om att jag inte orkar bryta ihop, eller om jag redan gjort det, eller om jag håller ihop för att det är för stort för att våga känna känslorna fullt ut - jag vet inte. De säger att sorgen uttrycker sig individuellt, och jag gråter genom mina fingertoppar.

Jag önskar bara att jag kunde gråta tills jag inte hade några tårar kvar, det hade varit så förlösande. Istället bär jag på något mycket tungt och svårt.

Det här med att förstå, ta in och acceptera finns bara inte.

Inte än.

Kanske inte någonsin.

Det är en för stor förlust för att förstå.

Hur mår Saari? Hur mår hon? Malins bästa vän? Ja, hur mår jag? Jag vet inte. Allt jag vet är att allt ändrades i söndags... Allt.

Jag har stort stöd av Mary och det är hon som får mig att orka. Jag tror inte att hon förstår hur mycket hon betyder för mig. Nu sitter jag hemma, utskriven, men utan henne hade jag aldrig ens orkat resa mig upp ur sängen på morgonen.