Det har varit några svåra dagar. Jag tappar ibland andan, så ont gör det. Jag rusar mellan ångest och ilska och känslan av enorm förlust, men ändå kan jag inte gråta. Det är som att min bröstkorg är uppdämnd av sorg som inte lyckats släppas fri och istället hotar att explodera.

Jag vill inte vara med om det. När jag blev inlagd i söndags och fick beskedet så funderade jag på självmord - inte för att jag är deprimerad och inte för att mitt liv är dåligt. Det var bara det att just då fanns bara sorgen, det är sorgen jag vill blunda inför. När jag dagen därpå fick besök av Mary och mamma så insåg jag att jag bara vill fly känslan och jag vill leva med dem jag älskar.

Jag måsta ha hallucinerat inser jag nu, när jag kunde ha ett samtal med Malin och höra hennes kraxande röst, samtidigt som porslinsängeln jag pratar med ibland börjar sjunga som Ariel i Den lilla sjöjungfrun. Jag antar att jag bara inte kunde hantera den hastiga sorgen och därför satte min auropilot igång. Nu förstår jag ju att Malin inte kunde ha pratat med mig och absolut inte sjunga som Ariel!

Just nu är jag i chock, tror jag. Hur mår du, Saari? Ja, hur mår jag? Jag kan inte tänka på annat än henne och allt som har att göra med henne. Fina minnen, saker jag ångrar, bitterhet över att det aldrig finns några garantier.

Hon är fortfarande en del av mig och kommer alltid vara det. Jag har inte haft ett sådant intensivt vänskapsförhållande med någon. Hur ska jag klara mig nu?

Jag klamrar mig fast vid Mary. Vi har fått gå igenom så mycket under så kort tid men när jag sträcker ut handen så tar hon den ändå. Det har varit trassel, ångest, problem och annat vi löst och fått gå igenom tidigt i vårt förhållande. Ändå är hon kvar och jag är mer än tacksam. Herregud vad jag älskar henne.

Jag har alltid mått sämre och bättre i lite högre utsträckning än normalt. Jag minns saker som Malin sagt till mig. Hon sa åt mig att ta mina mediciner för att hon ansåg mig ha psykosproblematik och när jag var deprimerad så sa hon: "Dör du, då dör jag också".

Och jag sa att jag skulle kunna dö för henne, men inte leva.

Nu tänker jag däremot leva för hennes skull, för min och alla andras. Jag tänker leva. Malin gav mig extraliv. Hon räddade mig till en bättre vardag.

Människor har både bra och dåliga sidor, men förutom hennes personliga laster som ingen annan har något att göra med så var hon en genuint god person. Alltid där, alltid villig att prata, alltid sällskapssjuk, hade lätt för att skratta och var hjälpsam mot andra. Hon har så många vänner utspridda över hela Sverige, människor hon hjälpt med sina talanger i att vara medmänniska och webmistress. Hon offrade nätter då hon borde sovit med att hjälpa människor med sina bloggar och andra saker.

Vad ta bort en så underbar person!?

Det smärtar för mycket. Ta tillbaka det!

Mitt hjärta går sönder om och om igen.