Jag ser att min blogg är fylld av saknad och sorg. Det som känns jobbigast är att det bara fortsätter. Jag tror att jag blir sjuk av saknad - men jag skriver, och det är mitt sätt att bearbeta det som inte fick hända.

Jag har aldrig haft en så stor förlust förut. Jag kunde inte föreställa mig att någonting sådant här skulle hända, men jag kan med gott samvete känna att jag var så viktig för henne som hon var viktig för mig, att jag hade en positiv inverkan i hennes liv.

Nu handlar det om att ta tillbaka vardagen. Hur vet jag inte... Vi får väl se hur det artar sig. Imorgon har jag boendestöd och jag hoppas att jag inte har en så dålig dag som jag har idag.

Mary, min älskade. Utan dig... Utan oss... Jag hade inte ens försökt kämpa om det inte vore för dig.


(Låst blogg uppad)