Nu är jag hos mina föräldrar. Tågresan gick bra, det var faktiskt smärtfritt jämfört med att åka buss. 26 minuter, gott om plats, ingen skumpig väg eller omvägar och dessutom billigare än en resa bussresa som tar 60 minuter.

Jag har försökt samla mig. Jag måste se i mina föräldrars ögon och visa att jag är okej. Jag har många tankar och mycket oro, men det går inte att skydda mig från det. Det är livets gång. Imorgon så går jag på begravningen.

Jag vet som vanligt inte om jag kommer kunna sova ikväll. Igår låg jag och kokade av ilska, kunde inte sova, hatade världen och vad den gör med människor. Inte ens Tori Amos i kombination med Mary och Stilnoct räckte.

Jag pendlar alldeles för mycket i mitt humör samtidigt som det händer massor av saker, men jag kan alltid konstatera:

• Jag bor i min egna, stora, fina lägenhet.
• Jag har en flickvän som är fantastisk.
• Jag har två katter som är tokfina och har starka psyken...
• ... och en bonushund.
• Mina nära och kära vill vara en del av mitt tillfrisknande.

Tacksamhet.

Min ordinarie läkare har börjat arbeta igen efter sin hjärtinfarkt. Jag känner ärligt talat att jag bara vill springa upp till hans kontor och banka på dörren, säga att jag blir tokig, höra honom förstå. Det har funkat förr, men funkar kanske inte nu. Nåväl, jag ringer avdelningen imorgon och hör hur ofta han arbetar.

Mobila teamet/akutpsyk är uteslutet. Det enda de gjort som varit riktigt bra är att låta mig läggas in när jag har självskadeimpulser eller något ännu värre.

Den 26:e är jag 7 månader skadefri.

Inget ska få ändra på det.