Jag var så blind, den där kvällen då någonting tillslut klickade. Jag märkte inte ens att hon flirtade med mig. En puss här och där, jag trodde att det bara för skoj. Hon var så waaay out of my league, hon var för fin för att jag ens skulle våga satsa. Utom räckhåll.

På natten skrev hon till mig på facebook i ett mail och reciterade ett samtal vi hade:

"fast lite besviken är jag ju :P
-söker du nåm
-Ingen specielll -flirt flirt flirt-
-Jag har kompis som..

OOOh come on :P

men jag flirtar hellre dej jag känner. å så, är galet snygg"

Och på den vägen är det.

... älskar...

Vi dejtade när jag var på psyket, hon var där när jag bestämde mig för att sluta skada mig, vi samtalade i evigheter om hur vi skulle få en god relation, vad vi skulle göra om någon mådde sämre och så vidare.

Så imorgon är det sex månader sedan vi bestämde att vi var tillsammans.

Det är helt otroligt.

Jag älskar henne så mycket att hon ibland får mig att gråta. Det låter så löjligt, men det är så det är. När hon gråter, ja då gråter jag också. När hon har det svårt så växer min bröstkorg av all kärlek jag har för henne. Det här är inte högravande ord, det här är verklighet.

Man kan vara lycklig och olycklig samtidigt. Hon har visat mig att livet inte är svartvitt. I henne har jag min lycka, även om jag mår dåligt. I slutet av varje dag, oavsett hur svårt det har varit, så har vi fått det att funka.

Sex månader och fortfarande så mycket kärlek. Jag älskar henne så mycket!

... dig!