Idag.
2011-07-14 @ 22:20:18
Idag.
Vaknade innan väckarklockan, sträckte på mig och sträckte mig mot mobilen.
Halv ett. HELVETE. Boendestödet kommer ju klockan ett! Jag hade sovit över väckarklockan. Jag hade en obestämd känslan av att vara trött och sårbar.
Boendestödet diskade och jag städade toaletten. Efter 45 minuter skickade jag iväg honom, jag orkade bara inte mer. Inte idag.
Mamma kom och hälsade på. Jag tror att hon var lite oroad över att jag hade det stökigt... Det brukar vara ett tecken på att jag inte mår bra, men vi pratade och jag sa att just idag inte var en bra dag helt enkelt. När vi fikat och pratat så skjutsade hon mig till ICA.
Idag hatade ICA mig. Jag fick en panikattack, trodde att jag skulle kräkas, funderade på att släppa min korg och sticka. Jag bad mamma betala allt så att jag fick springa ut, men ändrade mig eftersom jag faktiskt måste kunna gå på affären. Ingen gillar att gå på ICA, men för mig handlar det mer om att kunna eller inte kunna. Jag svalde kräkkänslorna och fokuserade på att plocka upp varor på bandet.
Jag antar att det var en seger.
Väl hemma packade jag upp och mamma åkte hem. SMS:ade Malin Frimodig - egentligen skulle vi till centrum och sitta på ett uteställe och prata, men idag var inte en bra dag.
Istället kom hon hem till mig. Bless her, hon är så förstående. Hon vände mitt idag till både skratt och gråt - ingen ångest. Det är okej att bli berörd, att bli arg, ledsen, glad - men ångesten ska inte få vara där.
Jag älskar henne! Hon är en av mina käraste vänner.
Just idag läste hon upp en dikt för mig som hon skrev när hennes mormors äldsta vän hade dött. Den rörde mig till tårar. Min CrazyGirl - jag saknar henne så otroligt mycket. Sorgen som jag jagat bort för att orka kom tillbaka och la sig som en slöja över mig. Jag måste ta emot den, lägga slöjan runt mig, låta den komma. Jag är bara rädd att jag inte är tillräckligt stark för att bära den. Förstår du? Jag kanske är otydlig. Summan är att jag känner och att jag bär den överallt, vare sig jag vill eller inte.
Det är dags att komma tillbaka nu, älskade Malin CrazyGirl.
Ikväll begraver jag dagen, ser att jag visst kan klara den med stöd och kärlek från andra omkring mig och ser fram emot nästkommande dag. Hinder är till för att övervinnas.
Vaknade innan väckarklockan, sträckte på mig och sträckte mig mot mobilen.
Halv ett. HELVETE. Boendestödet kommer ju klockan ett! Jag hade sovit över väckarklockan. Jag hade en obestämd känslan av att vara trött och sårbar.
Boendestödet diskade och jag städade toaletten. Efter 45 minuter skickade jag iväg honom, jag orkade bara inte mer. Inte idag.
Mamma kom och hälsade på. Jag tror att hon var lite oroad över att jag hade det stökigt... Det brukar vara ett tecken på att jag inte mår bra, men vi pratade och jag sa att just idag inte var en bra dag helt enkelt. När vi fikat och pratat så skjutsade hon mig till ICA.
Idag hatade ICA mig. Jag fick en panikattack, trodde att jag skulle kräkas, funderade på att släppa min korg och sticka. Jag bad mamma betala allt så att jag fick springa ut, men ändrade mig eftersom jag faktiskt måste kunna gå på affären. Ingen gillar att gå på ICA, men för mig handlar det mer om att kunna eller inte kunna. Jag svalde kräkkänslorna och fokuserade på att plocka upp varor på bandet.
Jag antar att det var en seger.
Väl hemma packade jag upp och mamma åkte hem. SMS:ade Malin Frimodig - egentligen skulle vi till centrum och sitta på ett uteställe och prata, men idag var inte en bra dag.
Istället kom hon hem till mig. Bless her, hon är så förstående. Hon vände mitt idag till både skratt och gråt - ingen ångest. Det är okej att bli berörd, att bli arg, ledsen, glad - men ångesten ska inte få vara där.
Jag älskar henne! Hon är en av mina käraste vänner.
Just idag läste hon upp en dikt för mig som hon skrev när hennes mormors äldsta vän hade dött. Den rörde mig till tårar. Min CrazyGirl - jag saknar henne så otroligt mycket. Sorgen som jag jagat bort för att orka kom tillbaka och la sig som en slöja över mig. Jag måste ta emot den, lägga slöjan runt mig, låta den komma. Jag är bara rädd att jag inte är tillräckligt stark för att bära den. Förstår du? Jag kanske är otydlig. Summan är att jag känner och att jag bär den överallt, vare sig jag vill eller inte.
Det är dags att komma tillbaka nu, älskade Malin CrazyGirl.
Ikväll begraver jag dagen, ser att jag visst kan klara den med stöd och kärlek från andra omkring mig och ser fram emot nästkommande dag. Hinder är till för att övervinnas.
Kommentarer
Postat av: Yolanda
Gillar din inställning - bra att du ser det så! (att hinder är till för att övervinnas).
Kram
Postat av: Ida Sugarheart
Inser du själv hur duktig och stark du är när du väljer att stanna kvar istället för att fly? Jag är så stolt över dig dockan <3
Postat av: Ödmjuka Kaxan/Sussie
Jaaaa, Saari! Det var en vinst att stå kvar på Ica och rida ut paniken. Det är tufft, men du klarade det. För var gång man besegrar paniken, så blir det liiiiite lättare nästa gång. Men allt det där vet du redan, såväl som jag. Du är duktig, du klarar mer och mer i livet!
Kram Ödmjuka Kaxan/Sussie
Postat av: Matilda
min farfar dog för ett X antal år sedan och jag försöker att tänka på allt det bra vi hade och inte att han dog. jag har svårt att acceptera det, men man måste försöka.
