Igenkänningsfaktorn.
Det är så förvirrande att få sin värld upp och nedvänd, och sedan tillbakavänt. Frågan är bara vad man anser är upp och vad som är ned, samt vad man vill välja att se som verkligt och overkligt... även om man ibland inte har något val.
jag har hört röster sedans jag var 5 år.
jag kan inte tänka mig mitt liv utan röster och hallucinationer, det har blivit 'normalt' för mig. jag skulle bli helt livrädd om rösterna försvann & om jag skulle sluta se V (min dissociativa personlighet). a beautiful mind är en av mina favoritfilmer, just för att jag känner igen mig själv i john så mycket.
det jag försöker säga är at sjukdomen kan bli en trygghet.
Jag vill bara skriva en snabb tanke angående ditt inlägg. John må bli lättad, glad, när han hans "vänner" återvänder. Men det är ju just det eller hur, de återvänder som vänner och inte något skrämmande. Han bemästrade världen som förut var skrämmande men nu var något annat. Plötsligt var de faktiskt vänner.
Det känns som en väldigt viktig punkt. För hur någon upplever världen, det finns nog inget rätt eller fel. (Personligen ifrågasätter jag "fjortisars" syn på verkligheten, haha) Så länge man inte behöver vara rädd. Det är rädslan och förvirringen som är så otroligt obehaglig.
Jag har ingen aning om jag fick fram en poäng där, men poängen är väll att i slutet av filmen hade Johns rädsla försvunnit och bytts ut mot ett accepterande.
