Jag glömmer vad som är helg och vad som är vardag, vänder på dygnet och sitter i mitt nattlinne hela dagarna. Det gör ingenting. Jag läser, ser på filmer och umgås med katungarna.

När jag går och lägger mig så kommer katterna och lägger sig i sängen med mig. Jag somnar till Sisters of Mercy eller Tori Amos och deras spinnande.

Längtar efter Mary. Snart är hon hemma igen och allt kan bli som vanligt.

De första dagarna ensam var läskiga. Det var så tomt. Jag känner tomheten efter Malins död hela tiden, men när jag är själv och telefonen är tyst så blir jag verkligen ensam. Min Malin och jag satt och pratade i timmar, laddade mobilerna och ringde upp varandra för att fortsätta prata i telefon. Jag var alltid själv men jag var inte ensam.

Jag undrar om hon kände samma sak. Att vi pratade bort ensamheten. Hon var alltid själv, alltid ensam.

Katterna är underbara. Min lägenhet är deras paradis. Mischa tvångsgosar mig (ja, han tvångsgosar MIG och inte tvärt om) och de andra leker förnöjt med varandra eller diverse saker som ligger på golvet. Nu ligger alla tre i min säng och stränger ut sig.

Jag vill inte vara en katt, för då skulle jag inte sitta här med en ring på mitt finger och känna kärleken vibrera.