Idag blev jag utskriven efter en kort vistelse på sjukhuset.

Jag har varit på permission, vid lunch for jag tillbaka till avdelningen och åt lunch (eller nja, petade på en "frukostkorv"). I väntan på läkaren sov jag på soffan. Jag kom igår fram till att jag hade två val;

1. Ta de mediciner jag äter i vanliga fall och åka hem.
2. Börja med en ny medicin och stanna kvar på avdelningen ifall jag skulle drabbas av svåra biverkningar.

Efter tuppluren fick jag träffa den tillförordnade överläkaren och han undrade hur permissionerna gått. De har faktiskt gått väldigt bra, och jag har mindre symptom.

Han berömde mig för att jag hade kommit in frivilligt. Han sa också att det fanns två teorier kring mitt mående; att jag dissocierade på grund av hög ångest eller att jag är bipolärt schizoaffektiv. Jag sa att jag faktiskt inte bryr mig så väldigt mycket om diagnostiken, allt jag vill är bara att det ska sluta. En korrektdiagnos är nyckeln till en adekvat vård.

Vi skiljdes och jag väntade på att bli hemsläppt. Det blev alltså alternativ nr 1. När jag sedan kom hem la jag mig i sängen, uppkurad mot Mary, men kunde inte sova och inte vila.

Men jag är hemma. Och jag klarar det. Ärligt talat var det svårast att vara ifrån Mary, inte ens de svåraste och mest högljudda patienter gjorde livet så surt som att vara ifrån henne.



Ps. Den 26:e har jag varit skadefri i 4 månader.