Jag är på permis till möjligheternas land igen. Min kreativitetshörna är så dyrbar. Jag antar att det bästa med att ha en hjärna som går på högtryck med de mest underliga föreställningarna är att man blir kreativ. I vanliga fall är jag för deprimerad för att orka göra någonting när jag är inlagd, men den här inläggningen har varit annorlunda. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel.

Men, som Vinter kommenterade; "Bättre frivilligt inlagd nu än på tvång om några veckor..."

Jag visste att det gick utför men sa stopp med visst påtryck från mina terapeuter.

Just nu mår jag rätt okej. Jag är hemskt trött, men jag längtar hem. Just nu är jag hemma på nattpermis.

Läkaren jag träffat på avdelningen är för stressad. När jag faktiskt öppnar munnen så vore det bra om han lyssnade, istället för att gå så rakt på sak utan att ha frågat mig. Som när han skrev ut mig förra måndagen, vi hann knappt sätta oss på stolarna innan han sa "Vi har tänkt skriva ut dig idag". Okej tänkte jag och for hem. På torsdagen var jag där igen på uppföljning och han la in mig.

Han menar att jag har så hög ångest att jag blir dissociativ - ändå matar han mig med neuroleptika. Dissociation blir värre med en sådan medicinering. Jag berättade om min uppfattning om mina problem och han bara nickade och sa "Okej". Jag gillade honom förut när han var underläkare eftersom han var mer noggrann och en bättre lyssnare, då hade han till och med humor! Nu är han bara stressad och allvarlig. Jag är också stressad och allvarlig. Hej och hejdå, ungefär.

Imorgon ska jag träffa en specialist och få ett utlåtande angående min ansökan om fortsatt aktivitetesersättning. Jag är nervös. Av mina två terapeuter så är det den som inte riktigt fattar som kommer följa med. Nervös, nervös.

Jag lägger det åt sidan nu.

Jag är ifrån Mary ett dygn och saknar ihjäl mig. Tiden går så långsamt! Pirrpirr <3