Ikväll har jag och Mary banat oss igenom Jurtjyrkogården och Poltergeist, självplågare som vi är... Skämt åsido, det är roligt att bli skrämd (av rätt saker). Gamla filmer men fortfarande kick-ass-bra!

Jag blev bjuden på lunch av mina kontaktpersoner från mitt gamla boende tidigare idag. Vi var på Göteborg och soc betalade för hela kalaset! Seriöst, socionom måste ju vara ett fantastiskt jobb - när de inte skjutsar någon från boendet till akutpsyk eller följer med på läkarsamtal så får de se på TV, gå på gratis bio och göra roliga saker med människor som behöver hjälp på traven. Eller? Nä, så kul har de nog inte men jag gillar alla som jobbar på mitt förra boende för att de är passionerade inom sitt yrke. Det gäller bara att inte ha för stort hjärta.

Jag saknar det ibland. Tryggheten i att någon jämt finns i närheten, jag behövde bara gå ut ur lägenheten och in i Gemenskapen. De var min andra familj och jag finner respekt för varje kvinna och deras personliga strider. De har definitivt gjort mig ödmjuk. Jag har såklart kvar dem, men när det kommer till mitt mående har jag faktiskt behövt dem för att säga nej när det går snett, eller jag går för långt, någon som jag inte skulle behöva stå i känslomässig skuld till... i alla fall inte samma känslomässiga skuld som kommer när vänner eller familj måste kliva in.

Det är det sista jag vill. Därför ringde jag en av mina terapeuter idag och medan jag bad om nya recept så läste hon mig som en bok, ställde rätt frågor, fick korrekta svar. Jag går hellre upp i medicindos än att jag äventyrar vad jag har här - kärlek, närhet, ett hem och en familj.

Jag säger nej själv nu.