Idag är definitivt en bättre dag. Jag sov av mig sömnigheten från medicinerna jag tog igår, vi har tvättat och jag har diskat sju ton disk. Som ni ser har jag också fotat Mary massor. Jag försöker skaka av mig gårdagens känslor och det är inte lätt, men att sysselsätta mig med saker gör allting lite lättare.

Mary har blekt min utväxt och slängt i rödfärgen (som är Directions färg Vermillion Red för den som undrar), bilder kommer imorgon. Jag är väldigt nöjd, vilket ungefär innebär att min farbror Hans skulle ta mig åt sidan och säga något i stil med "För i helvete Sara". Då vet jag att jag lyckats! Så rött som möjligt är mitt mål. Jag tycker att det är fint.

Har som ni ser tagit bilder på min skatt idag och lekt en del med bilderna i photoshop. Kanske ställer jag mig framför kameran någon gång också, nu när jag har nyfärgat hår och allt. Jag behöver definitivt mer material för en header till bloggen.

Det blev för övrigt inget läkarsamtal idag, vi sköt fram det och jag kommer ha det på sjukhuset skulle jag tro. När jag lämnade behandlingscentret igår så kände jag att det kunde vara sista gången. Jag vill inte tillbaka, jag klarar inte av det.

Sådana här gånger saknar jag verkligen min ordinarie läkare. Han skulle verkligen förstå. Han behandlade henne i så många år och jag tror att det är svårare för honom än för någon annan. Inte för att mina terapeuter inte förstår, men de håller mig liksom på håll när det kommer till Carro. Min läkare har inte det "professionella avståndet" till mig, inte när det gäller just detta i alla fall.

Jag tål mer än jag tror. Det är februari och jag är inte inlagd! Det är så konstigt. Mörkret tär inte lika mycket på mig som förut. Mitt liv tar nya svängar, allt är nytt och jag är nyfiken. Tar det goda med det onda. Vardagsliv, vardagsmat, med undantag från sådant som det som hände i mig igår.

Avslutar med en bild på Mary, med en text tagen ur boken Girl, Interrupted. Jag tyckte att det passade in i själva känslan av bilden. Det är definitivt min favoritbild från idag.